Smell the Freedom

Hjehejhejehjehjehje.

Har inte sagt nått vettigt på ett bra tag nu så nu såhär en tråkig lördagkväll med inget att göra så kan jag lika gärna skriva ner lite av tankar och funderingar. Har varit utan datorn så länge nu att det känns konstigt att ens sitta vid den, hade total kontroll på alla mina små favvosidor men när man varit utanför nyhetsflödet i snart en månad så känns det som om man missat så mycket att det inte ens är värt att försöka komma ifatt, vilket suger lite :p

Aja...det mest intressanta är att jag börjar komma in i stadiet där jag snart kan komma hem på heltid...wohoo för mig. har ett par lösa trådar jag ska knyta ihop först och ett par val jag måste överväga nogrant innan "ill be back". Men mer info kommer senare :P

I vilket fall...hmm, what to do....ser en bunt papper här bredvid mig som jag ska renskriva, tror inte det går en dag utan att nån ber mig läsa eller låta dom läsa nån av texterna. Intressant att det ens är intressant för andra :S men i brist på annat så kan jag ju skriva en här...inte för att nån kommer fatta vad fan det handlar om med det är rätt åt er :P aja...here goes

Likt ett litet barn tar jag med ett stort leende på läpparna steget in i arkadhallen, Fickan så full av mynt att dom är omöjliga att räkna, till synes oändligt många. Man går runt och spelar det ena spelet efter det andra, och klarar dom i samma takt. Uppmuntrad av framgången och med känslan av oövervinnerlighet fångas mitt intresse av ett spel. DET spelet. Det enda som betyder något, det enda spelet jag jag inte kan vinna men som jag ändå inte kan sluta försöka mig på.
Kan inte.
Vill inte.
Jag fortsätter att stoppa mynt efter mynt i maskinen i hopp om att nu, den här gången ska det gå vägen, den här gången ska jag klara det. Jag FÖRTJÄNAR att klara det. Men likväl dyker continue-skylten upp gång på gång, och gång på gång faller jag för frästelsen att stoppa i ett till mynt. Att få se vad som väntar bakom nästa hörn, övertygad om att detta var den sista gången jag behövde mätta maskinens törst på mina mynt. Men det är det inte. Inte nu, inte nästa gång och inte gångerna efter det heller. Till slut sticker jag ner handen i fickan bara för att känna tomhet. Mynten som från början kändes oändliga har nu försvunnit. Hur mycket jag än vill fortsätta så går det inte, inte detta och inget annat spel heller. Tårarna ackopanjerar försiktigt besvikelsen när man tar steget ut ur arkadhallen och in på dom mörka gränderna. Ensam fumlar man sig försiktigt fram mellan husens fasader, tills man hittar en bekväm plats att sitta på.


Ingen kommer ju att fatta hälften av det där men det är kanske tjusningen :P, nu blev jag trött...sovasova, hare gött alla små äckel där ute!